nånting som blev till grubbel.

Kan inte riktigt bestämma om jag bara ska låta bloggen dö ut, jag tror ändå inte att det är någon som läser. Känner inte att jag behöver skriva för min egen skull heller. Livet är ganska händelselöst. Jag har knappt tagit bilder med min kamera sen i somras och jag minns inte ens när jag laddade batteriet på den sist. Jag saknar min älskling men jag tror inte att mina känslor bara handlar om detta. Jag grubblar mycket. Jag känner mig ensam och ganska orkeslös. Energin går åt till alla tankar som snurrar. Då och då händer något som får mitt humör att gå upp men det stannar inte där uppe utan sen sitter jag och grubblar igen. Och hur skulle någon människa kunna förstå mina tankar när jag inte ens förstår dom själv.

Jag saknar Norge men när jag var där var det inte tillräckligt bra. Jag saknar mina nära vänner men vi pratar alltför sällan och alla har liksom nya liv. Jag kan inte riktigt slå mig ner och bristen på självtillit gör att jag inte riktigt vågar låta folk lära känna mig. Och så ibland så kan jag börja prata alldeles för mycket om mig själv, meningslösa saker som ingen bryr sig om.

Jag vill inte tillbaka i tiden utan jag vill framåt men hur långt fram vet jag inte. Hoppet tror jag ändå alltid kommer finnas där fast den tidpunkt när jag kommer känna att allting klaffar, att jag är nöjd med hela min tillvaro känns väääldigt avlägsen. Har jag nånsin vart där? Eller hör det verkligen så mycket till min personlighet att hitta fel, att ha någonting att klaga på.

Nu blir bara grubblet till oförståbara meningar och det var inte alls meningen. Tänkte egentligen skriva om vad jag gjort den senaste tiden men det kan jag sammanfatta kort här på slutet:

Jag har flyttat in i ett studentrum. Jag åkt tåg och buss i alldeles för många timmar fram och tillbaka till Norge och jag har skrivit en tenta... så. Nu ska jag rycka upp mig. Börjar med att lägga mig under täcket för en skön natts sömn. God natt folkens.