Torsdag kväll log hela jag, min kropp och min själ var lycklig. Sen kom fredag med en perfekt morgon, en mysig förmiddag. Jag var lyckligt omedveten om att det var den här kvällen jag skulle sluta tänka, börja gråta och aldrig kunna sluta (typ). Och någonstans vet jag att det var bra att det hände nu.
Nu är det sista dagen. Regnet öser ner men jag och mina älskade vänner ger inte upp. Festivalen hittils har vart det mest dramatiska genom tiderna. Men det får mig också att känna ännu mer kärlek till personerna som är viktigast i mitt liv. Nu är jag spänd på om Babyshambles har hittat vägen till lilla Arvika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar