Jag vet egentligen inte om Uppsala har gjort ett sådant bra intryck på mig. Jag kände ju att allt skulle bli så bra. Och visst, kursen är bra, klasskompisarna hur bra som helst, festlivet är toppen. Jag vet egentligen inte vad som saknas. Eller, alltså jag inbillar mig att det är kärlek, men det behöver väl inte alls vara så! I oktober sa jag högt att singellivet var sjukt bra!
Jag måste ha förändrats på något sätt. Var kommer desperationen ifrån? I Norge kände jag mig ensam, visst men det plågade mig aldrig så mycket. Tyckte väldigt synd om mig själv några gånger, men här har jag hundra gånger mer socialt liv och känner mig ändå ensammast i världen, ensammare än någonsin. Jag vet liksom inte vad jag ska göra åt det.
Idag har jag försökt plugga lite, men det finns liksom ingen mening när tusen andra tankar ockuperar mitt huvud. Uppsala kom så plötsligt. Allt var oplanerat. Allt gick så fort och jag hoppas ju verkligen att det kommer bli bättre än så här men det är ju för fan bara 3 månader kvar av kursen... sjukt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar